Hudvård och depression.

Ni som har eller har haft problem med depression vet att man går in och ur olika faser och att depressioner följer olika mönster. Allt från den förkrossande sortens melankoli där man ligger i sängen och stirrar upp i taket för att det är det minst smärtsamma man kan göra till den mer apatiska versionen som består av en avsaknad av känslor, en sorts trött likgiltighet där allt känns meningslöst.

Brukar googla söta djur när jag mår bajs, här är en minigris. Bild hämtad från lifewithaminipig.com

För något år sedan läste jag ett inlägg på fashionista.com, skrivet av Jude Chao, som berörde hudvård och depression. Det handlade om skribentens relation till koreansk hudvård, där layering är viktigt, och hur det hjälpt henne under perioder av depression. Alla som varit deprimerade vet att det är vanligt att man till slut helt skiter i sin hygien, den blir liksom inte viktig längre eftersom att inget känns viktigt, inte ens att leva. Så är och har det varit även för mig. Att ta hand om sig själv och sin kropp slutar att ge något värde för att man helst av allt bara vill ligga i sängen i en dvala utan att bli störd. Det enda man vill är att sova. I sin bok “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” slår Ann Heberlein huvudet på spiken, för det är ju så det är*. Allas psykiska ohälsa ser annorlunda ut och nu utgår jag från mina egna erfarenheter men för mig är det precis så. Jag har inga självmordstankar, jag är bara så otroligt trött på att leva och då blir sömnen den mest utsökta flykten från verkligheten. I inlägget “How my elaborate korean skincare routine helps me fight depression” beskriver Jude Chao samma sorts känsla av att man don’t give a fuck och menar på att hennes hudvårdsrutin gett henne mer än terapi:

“I stick to my routine. That alone has improved my mental health more than a hundred hours of therapy could.”

Illustration av Gemma Correll

Även om jag inte håller med Jude Chao om just detta (jag har haft turen att ha världens bästa psykolog) så ligger det något i hennes resonemang. Jag upplever absolut att min hudvårdsrutin hjälpt mig i min dagliga dust med depression. Precis som Chao skriver i sitt inlägg så handlar det inte bara om hudvård utan även om det taktila: känslan av att applicera hudvård i lager på lager, att försiktigt dutta och massera in serum och cremer, essenser och ampuller. Tid som ägnas till att ta hand om sig själv men framförallt att stanna upp och vara i nuet. Upplevelsen av olika texturer, formulas, dofter och temperaturer och att vara högst medveten om vad man gör just i den stund man gör det men att det även ligger inbakat en viss sorts tillfredställelse i att man kanske har gjort research innan. Har man investerat tid och nördat ner sig i de produkter som man använder är det en fantastiskt känsla när man ser att det bär frukt.

Intressant nog handlar KBT mycket om att vara i nuet, att njuta av de ting man värdesätter. Min psykolog poängterar även det taktila och säger ofta till mig att jag ska klappa på min kropp och säga till mig själv att jag är bra. Jag vet inte hur många gånger jag har hört honom säga: “det är viktigt att vara snäll mot sig själv” medan han berättar om oxytocin, ett hormon som utsöndras vid beröring och hjälper en att hantera stress samtidigt som det dämpar ångest och aggression och gör en lugnare. Att klappa, dutta och massera lite på sig själv kan faktiskt göra att man mår bättre.

Jag vill inte lägga för mycket vikt just vid hudvård som ett sätt att undvika depression, det blir lätt att det följs av nyliberala argument som att alla kan bara de vill eller tankar om att om man kanske köper tillräckligt mycket  eller “rätt” hudvård så blir man lycklig. Då missar man helt den sociala skiktningen och att många människor mår skit helt enkelt för att samhället ser ut som det gör då det gynnar vissa individer framför andra. Alla kan liksom inte bli sin egen lyckas smed hur mycket vi än matas med historier om sport- och rockstjärnor som tagit sig från slummen till rikedom för att de kämpat så jävla mycket hårdare än alla andra. Och hur mycket KBT man än går i kan terapi inte dölja eller avhjälpa den oro som man kan känna inför ytterligare ett osäkert arbetsförhållande eller att man skuldbeläggas som individ istället för att det tittas på de yttre omständigheter som kanske lett till att man är där man är för tillfället. Men tillbaka till hudvård!

“Know how I said I often couldn’t bring myself to cleanse and moisturize every day? I also often couldn’t bring myself to wash the dishes, vacuum the carpet, or take out the trash. I had plenty of days when I could barely bring myself to get out of bed to go to work. Depression isn’t about feeling sad all the time, at least not for me. That would require giving a shit. My depression manifests as being unable to give a shit. In fact, when I’m in the depths of a depressive episode, I can’t even give a shit about not giving a shit, no matter how much I know I really should give a shit. The days blur together until I wake up one day and realize that I’ve lost another six months or another year, my life and sense of self stolen right out from under my nose, again.” – Jude Chao

Illustration av Gemma Correll

Ovanstående citat känns igen så väl. Men efter att ha levt med depression till och från sedan ja, 20 år tillbaka så har jag lärt mig hur jag ska ta mig igenom livet utan att helt implodera under depressionstyngden och det stavas R-U-T-I-N. Hur mycket jag än vill ligga och tyna bort till ingenting alls så ser jag ändå till att göra någonting varje dag, även om det bara handlar om något så trivialt som att gå upp ur sängen. Jag tvingar mig själv, lägger benen över sängkanten, sätter ner fötterna på golvet och säger: “res dig. RES DIG NU FÖR HELVETE.” Och sedan går jag in i köket, sätter på vattenkokaren till morgonkaffet och går in i badrummet för att smörja in mig. Till skillnad från Chao känner jag inte alltid en njutning inför min hudvårdsrutin däremot känner jag en tillfredställelse efter att jag har utfört den. För då känns det faktiskt som att jag utfört något, även om det bara handlar om att dricka en kopp kaffe och applicera 7 olika sorters produkter i ansiktet. Och vet ni vad, när man är deprimerad kan det faktiskt räcka med det för att man ska må lite, lite bättre.

*När det kommer till psykisk ohälsa har Heberlein koll, när det kommer till vithetspriviligerier och rasism råder dock total avsaknad av analys.

27

8 Kommentarer
  1. Malin
    Malin says:

    Jag kan bara hålla med! Min rutin, eller mina rutiner, får mig att inte stupa baklänges. Det är otroligt skönt, även om man inte alltid är så pepp på det, att bara få ta hand om sig själv. Inte tänka på något annat än det man håller på med. Som du säger, i nuet. Jag önskar att jag kunde skriva och uttrycka mig som du, för det här är det bästa jag läst på länge!

    <3

    Svara
  2. Elin Fagerberg
    Elin Fagerberg says:

    Åh du är klok som en bok! Jag tror att du har helt rätt. Jag kan även känna lite av den känslan när jag använder body scrub och någon body lotion efter. Beröring is the shit! Tillsammans med mycket annat då. 🙂 Tack för klokt inlägg! Puss

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 3 =