,

Att träna när man är jävligt deprimerad.

Detta inlägg är framförallt riktat till personer som redan tränar, även om både min psykolog och min psykiater menar att konditionsträning hjälper vid depression tycker jag inte att det är en bra idé att börja med en tung och tuff träningsregim om man är under isen, men det är min personliga åsikt. Jag upplever att det redan finns så jävla mycket träningshets att ett pushande till att börja träna för att bli glad kan leda till skamkänslor och att man mår ännu sämre för att man känner att det är ens eget fel att man mår skit för att man inte tränar eller äter glutenfritt. Alla tycker inte att det är kul att träna och då ska man inte behöva känna att man måste göra det för att bli accepterad.

Sommaren har varit tuff. Jag har vaknat upp var morgon med en tanke i huvudet: är det verkligen värt att gå upp? Dagarna har sett ut ungefär så här: vakna, stirra i taket i en till två timmar, gå upp från sängen, gå in i duschen, sätta sig ner på duschgolvet och gråta av trötthet, ställa sig upp, på med morgonrock och ut i köket för att äta. Sedan mentalt förbereda sig inför arbetsdagen. All energi har gått åt till att arbeta, det fanns liksom ingen kvar efter att jag kom hem. Inte ens till att träna, något jag verkligen älskar. Att styrketräna kräver inte bara kropp, det kräver även sinne. Att peppa sig inför tunga lyft och att göra den där extra repetitionen samt att känna in det som kallas mind muscle connection kräver psyke. Hjärnan är med när man tränar. Men när hjärnan är så trött att kroppen känns som en urblåst ballong är det fan inte enkelt att ta sig till gymmet och jag insåg rätt tidigt att min träning skulle komma att bli lidande.

Jag identifierar mig starkt med träning, styrketräning är en del av min livsstil och något som ger mitt liv en mening. Det är kanske inte alltid njutbart men alltid givande och stärkande. Så jag tänkte att det ändå var viktigt för mig att fortsätta träna, jag vill inte leva ett liv som bara består av arbete och som jag påpekade i mitt inlägg om hudvård och depression (läs här) så är rutiner otroligt viktiga för att inte sjunka ner helt i en avgrund av mörk depression. Men, hur gör man när man går på sparlåga, när man behöver hushålla med sin energi för att orka? Jag tycker att det är viktigt att poängtera att man ska söka hjälp om man har problem med depression. Men vi är många som vet att köerna är långa och att det kan vara svårt att få den hjälp man behöver. Jag är ingen terapeut, detta inlägg är alltså enbart baserat på egen erfarenhet men jag hoppas ändå att det kan hjälpa någon.

  • Släpp prestationen – det första jag gör är att släppa alla tankar på prestation. Målet med min träning är att öka i muskelmassa samt att bli starkare men när jag känner att deppen smyger sig på så försöker jag att skifta fokus helt, och detta är viktigt. Mitt gamla mål ersätts av ett nytt: istället för att träna för att öka i muskelmassa så fokuserar jag på att ta mig till gymmet och träna. Detta blir mitt enda mål. Jag skiter helt i vikter eller att sätta nytt personbästa, det enda som gäller är att ta sig till gymmet.
  • Släpp skammen – detta är något jag jobbat med genom åren, att släppa den där skammen som kan komma smygande när man skippar ett pass. Jag upplever att träningsvärlden är sjukt hetsig och rent av skadlig med träningsprofiler som kommer med slagord som: get fit or die trying eller one more rep samt only you can change yourself. Seriöst, chill the fuck out! Att skippa en eller två eller trehundafem pass för att man inte orkar, kan eller vill är helt jävla fine. Träning ska inte vara kopplat till känslor av skam.
  • Gå dit – jag inser att det kan verka som att jag säger emot mig själv här när jag först lobbar för att man ska skippa ett pass om man inte orkar och sedan i nästa punkt skriver: GÅ TILL GYMMET. Men hear me out, det finns en skillnad i att lära sig att inte känna skam för att man skippar ett pass och att känna tillfredställelse i att ha kört ett pass. Rutin är viktigt, utan en daglig rutin så går jag helt under. Utan rutin så ligger jag bara i sängen och mår ännu sämre. Att gå till gymmet, även om jag kanske inte utför några storverk eller ens stannar där särskilt länge ger mig känslan av att jag har gjort något. Detta behöver inte bara handla om träning. Jag kan känna samma sak om jag tar en promenad, tvättar en maskin tvätt, diskar mina smutsiga tallrikar eller planterar om en blomma. Det jag gjorde kanske inte var någon stor deal MEN jag gjorde i alla fall något mer än att ligga i sängen och gråta. Känslan av att ha utfört något kan ibland få en att må bättre. Försök att känn dig stolt om du tar dig till gymmet men försök också att inte känna skam om du inte orkar.

  • Minska på allt – jag märkte sjukt fort att jag inte orkade lyfta samma sorts vikt, min hjärna var inte med och till följd av detta var kroppen helt off. Jag minskade ner på alla vikter och valde att lyfta lättare. Ännu en sak jag gjorde var att minska ner på tiden, istället för att lägga 1,5-2 timmar på ett pass så tillät jag mig själv att gå hem när jag kände för det. Jag försökte tänka på det logiskt och sa till mig själv: att jag inte orkar nu är helt fint, det är så det är och jag kan inte göra något åt den saken just nu och därför behöver jag heller inte tänka på det eftersom det inte får mig att må bättre. Detta är ett av de bästa tipsen jag fått från alla mina terapitimmar, att sluta fokusera på saker jag inte har något makt över och att sluta tänka tankar som får mig att må sämre. Ställ dig dessa frågor: Kan jag göra något åt det? Hjälper det att tänka på det? Mår jag sämre av att tänka på det? Om svaret är nej på de två första och ja på den sista så är det ingen idé att älta. Släpp det. Det är svårt men det går.
  • Att sluta är inte att ge upp – till slut kom jag till den punkten där jag inte orkade lyfta längre och då slutade jag med det och valde att lägga in konditionsträning istället. Intervallträning med 15 sekunder full fart och 15 sekunder lugnare tempo i 20 minuter någon gång i veckan. Efter ytterligare någon vecka så orkade jag inte det heller. Ja, det kändes rätt sugigt men jag såg det ändå inte som ett misslyckande, det är ju inte så att man ger upp bara för att man slutar med någonting. Livet består av så mycket mer än träning och bara för att man slutar med något betyder det inte att man aldrig mer kan ta upp det igen. Jag sa till mig själv: var inte så jävla dramatisk and cut yourself some slack.
  • Mjuk omstart – om och när du börjar med träningen igen, ta det lugnt. Jag har precis satt igång med träningen igen och det känns helt jävla fantastiskt. När man varit träningsfri ett tag så är det lätt att rulla tillbaka i samma spår och kötta på med samma program som innan. GÖR INTE DET! Det är så viktigt att ta det lugnt och känna efter, börja så smått och vara snäll mot sig själv. Annars finns det en risk att man faller pladask ner och att träningen blir mer hetsig än rolig. Känn alltid efter, var snäll mot dig själv och ta det chill.

Älskar er mina små bäbisbananer <3

23

Hudvård och depression.

Ni som har eller har haft problem med depression vet att man går in och ur olika faser och att depressioner följer olika mönster. Allt från den förkrossande sortens melankoli där man ligger i sängen och stirrar upp i taket för att det är det minst smärtsamma man kan göra till den mer apatiska versionen som består av en avsaknad av känslor, en sorts trött likgiltighet där allt känns meningslöst.

Brukar googla söta djur när jag mår bajs, här är en minigris. Bild hämtad från lifewithaminipig.com

För något år sedan läste jag ett inlägg på fashionista.com, skrivet av Jude Chao, som berörde hudvård och depression. Det handlade om skribentens relation till koreansk hudvård, där layering är viktigt, och hur det hjälpt henne under perioder av depression. Alla som varit deprimerade vet att det är vanligt att man till slut helt skiter i sin hygien, den blir liksom inte viktig längre eftersom att inget känns viktigt, inte ens att leva. Så är och har det varit även för mig. Att ta hand om sig själv och sin kropp slutar att ge något värde för att man helst av allt bara vill ligga i sängen i en dvala utan att bli störd. Det enda man vill är att sova. I sin bok “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” slår Ann Heberlein huvudet på spiken, för det är ju så det är*. Allas psykiska ohälsa ser annorlunda ut och nu utgår jag från mina egna erfarenheter men för mig är det precis så. Jag har inga självmordstankar, jag är bara så otroligt trött på att leva och då blir sömnen den mest utsökta flykten från verkligheten. I inlägget “How my elaborate korean skincare routine helps me fight depression” beskriver Jude Chao samma sorts känsla av att man don’t give a fuck och menar på att hennes hudvårdsrutin gett henne mer än terapi:

“I stick to my routine. That alone has improved my mental health more than a hundred hours of therapy could.”

Illustration av Gemma Correll

Även om jag inte håller med Jude Chao om just detta (jag har haft turen att ha världens bästa psykolog) så ligger det något i hennes resonemang. Jag upplever absolut att min hudvårdsrutin hjälpt mig i min dagliga dust med depression. Precis som Chao skriver i sitt inlägg så handlar det inte bara om hudvård utan även om det taktila: känslan av att applicera hudvård i lager på lager, att försiktigt dutta och massera in serum och cremer, essenser och ampuller. Tid som ägnas till att ta hand om sig själv men framförallt att stanna upp och vara i nuet. Upplevelsen av olika texturer, formulas, dofter och temperaturer och att vara högst medveten om vad man gör just i den stund man gör det men att det även ligger inbakat en viss sorts tillfredställelse i att man kanske har gjort research innan. Har man investerat tid och nördat ner sig i de produkter som man använder är det en fantastiskt känsla när man ser att det bär frukt.

Intressant nog handlar KBT mycket om att vara i nuet, att njuta av de ting man värdesätter. Min psykolog poängterar även det taktila och säger ofta till mig att jag ska klappa på min kropp och säga till mig själv att jag är bra. Jag vet inte hur många gånger jag har hört honom säga: “det är viktigt att vara snäll mot sig själv” medan han berättar om oxytocin, ett hormon som utsöndras vid beröring och hjälper en att hantera stress samtidigt som det dämpar ångest och aggression och gör en lugnare. Att klappa, dutta och massera lite på sig själv kan faktiskt göra att man mår bättre.

Jag vill inte lägga för mycket vikt just vid hudvård som ett sätt att undvika depression, det blir lätt att det följs av nyliberala argument som att alla kan bara de vill eller tankar om att om man kanske köper tillräckligt mycket  eller “rätt” hudvård så blir man lycklig. Då missar man helt den sociala skiktningen och att många människor mår skit helt enkelt för att samhället ser ut som det gör då det gynnar vissa individer framför andra. Alla kan liksom inte bli sin egen lyckas smed hur mycket vi än matas med historier om sport- och rockstjärnor som tagit sig från slummen till rikedom för att de kämpat så jävla mycket hårdare än alla andra. Och hur mycket KBT man än går i kan terapi inte dölja eller avhjälpa den oro som man kan känna inför ytterligare ett osäkert arbetsförhållande eller att man skuldbeläggas som individ istället för att det tittas på de yttre omständigheter som kanske lett till att man är där man är för tillfället. Men tillbaka till hudvård!

“Know how I said I often couldn’t bring myself to cleanse and moisturize every day? I also often couldn’t bring myself to wash the dishes, vacuum the carpet, or take out the trash. I had plenty of days when I could barely bring myself to get out of bed to go to work. Depression isn’t about feeling sad all the time, at least not for me. That would require giving a shit. My depression manifests as being unable to give a shit. In fact, when I’m in the depths of a depressive episode, I can’t even give a shit about not giving a shit, no matter how much I know I really should give a shit. The days blur together until I wake up one day and realize that I’ve lost another six months or another year, my life and sense of self stolen right out from under my nose, again.” – Jude Chao

Illustration av Gemma Correll

Ovanstående citat känns igen så väl. Men efter att ha levt med depression till och från sedan ja, 20 år tillbaka så har jag lärt mig hur jag ska ta mig igenom livet utan att helt implodera under depressionstyngden och det stavas R-U-T-I-N. Hur mycket jag än vill ligga och tyna bort till ingenting alls så ser jag ändå till att göra någonting varje dag, även om det bara handlar om något så trivialt som att gå upp ur sängen. Jag tvingar mig själv, lägger benen över sängkanten, sätter ner fötterna på golvet och säger: “res dig. RES DIG NU FÖR HELVETE.” Och sedan går jag in i köket, sätter på vattenkokaren till morgonkaffet och går in i badrummet för att smörja in mig. Till skillnad från Chao känner jag inte alltid en njutning inför min hudvårdsrutin däremot känner jag en tillfredställelse efter att jag har utfört den. För då känns det faktiskt som att jag utfört något, även om det bara handlar om att dricka en kopp kaffe och applicera 7 olika sorters produkter i ansiktet. Och vet ni vad, när man är deprimerad kan det faktiskt räcka med det för att man ska må lite, lite bättre.

*När det kommer till psykisk ohälsa har Heberlein koll, när det kommer till vithetspriviligerier och rasism råder dock total avsaknad av analys.

28

,

Insikter 2016 – att embrejsa sig själv.

Ja, då var det 2017 och jag fyller snart 31. 2016 har kanske inte varit det bästa året men jag har å andra sidan lärt mig mycket, både om livet och om mig själv. Istället för att rada upp favoritprodukter tänkte jag istället blogga om de viktigaste ting som jag kommit till insikt om under året som gått. Just nu undergår jag en neuropsykiatrisk undersökning och både min psykiatriker och min psykolog tror att jag ligger inom autismspektrat (själv vet jag att jag gör det), därför kommer lite av inlägget att handla om det.

  • Bye bye till kass kommunikation – att ligga inom autismspektrat betyder att man kan ha svårt med att tolka sociala normer, regler och signaler. Istället för att lägga tid och energi på att lista ut vad folk menar så frågar jag dem, om de fortfarande är otydliga i sin kommunikation så minimerar jag vårt umgänge. Jag orkar helt enkelt inte med otydlighet, det har ingen plats i mitt liv.

giphy-3

  • Bye bye to bullshit – som autist är jag väldigt bokstavlig. Det folk säger till mig, det tror jag på (tycker fortfarande att det är helt ofattbart att människor inte gör som de säger). Som tur var så är jag mer än genomsnittligt begåvad och har genom åren lärt mig att se igenom människors bullshit. 2016 var det året som jag verkligen satt ner foten och sa NEJ, jag tar inte din skit längre till flera människor som jag trodde älskade och brydde sig om mig. Jag ångrar inget.

tumblr_m44nfhqvvy1ro54sio1_500

  • Det finns alltid en ny penis runt hörnet – kärleksrelationer är för mig väldigt energikrävande och svåra. Innan jag träffade mitt senaste ex var jag singel i 3 år. Jag vet att jag är speciell, men jag vet också att jag är fantastisk. Jag gjorde slut med en man som jag älskade men som inte älskade mig då jag märkte att han inte hade ryggrad nog att dumpa mig (jag blev också ghostad för första gången i mitt liv!). Jag satt upp en sorgperiod på max 52 dagar (tog dock bara 30) och bestämde mig för att aldrig agera jourhavande flickvän igen eller att ta hela det emotionella bagaget i en relation. Jag bestämde mig dessutom för att aldrig mer agera projekt- och frågeledare i framtida heterosexuella relationer. Passar det inte så är det helt ok för mig, jag har tinder och det finns alltid en ny penis runt hörnet.

90712eba26d822a16af5258342735c6a0bf9a2e1e140fa43c3eb8e34fe4a1872_1

  • Vikten av syskonskapet – jag tror aldrig jag förstått eller lärt mig att uppskatta syskonskapet så mycket som under de senaste 2 åren. Jag har en sådan jävla tur att jag har ett fantastiskt nätverk av underbara kvinnor, tjejer och icke-binära kring mig som ALLTID backar och peppar mig när livet är en påse med bajs. Syskonskapet har även fått mig att inse att en heterosexuell, monogam relation inte är särskilt viktigt i mitt liv. Jag har liksom aldrig haft någon önskan om att skaffa barn och dessutom hatar jag samboende, däremot tycker jag om närhet till de jag älskar och hör och häpna: de flesta råkar faktiskt vara kvinnor och icke-binära. Män är liksom inte särskilt viktiga i mitt liv. När jag känner att jag behöver det så har jag sex med män, annars så lägger jag ingen energi på relationer med män eftersom jag upplever att män är lite som dementorer, de flesta suger livskraften ur en med allt sitt gnäll.

15970172_1716740495322662_1013013373_n

  • Att säga nej – så nice att jag äntligen lärt mig att säga nej till mig själv. Måste acceptera att jag inte kan överprestera i allt och måste prioritera. Så jävla skönt att dessutom äntligen palla säga nej även när det kommer till ting som för andra kanske är bagateller men för mig är skitstora! Under 2016 har jag sagt nej till allt från att ha sex utan kondom (sjukt viktigt för mig) till att prata i telefon (hatar det). Jag har dessutom lärt mig sätta gränser och undvika människor som inte kan acceptera mina gränser, detta är så viktigt och har verkligen stärkt min självkänsla.
  • Att släppa saker – wow, det här är en svår grej. Jag försöker fortfarande lära mig vilka fajter jag ska ta vilket är rätt svårt i och med att jag är genusvetare (och kvinna). Både min utbildning, mina åsikter och jag som person blir ifrågasatt flera gånger varje dag och avkrävs förklaringar på saker jag aldrig ens hört talas om av både kända och okända personer, både på nätet och i verkligheten. Detta är så klart något som tär på en och stryper ens livslust. För visst vill jag ta fajten men jag orkar inte. Här försöker jag att inte älta och bara släppa det och se det som något som faller av mig och vet ni, det funkar ibland!

2016 har varit ett hårt år för många och 2017 kan komma att bli ännu tuffare så ta hand om er, prioritera, backa de som har det tufft och kom ihåg: enade vi stå, splittrade vi falla <3

Då var det dags för vinterdepressionen!

Det jag tycker är coolt med att leva hela sitt liv med depressioner är hur mycket bättre man blir på att hantera dem med åren. Jag känner när en depression är i antågande och även om jag inte gillar det och vet att jag kommer att må skit i några veckor eller månader så har jag lärt mig att acceptera det. För jag vet ju att det inte går att komma undan depressioner på något vis. Genom min älskade psykolog har jag istället lärt mig att säga: jaha, så var du här igen, ja välkommen då så får vi göra det bästa av situationen och se hur länge du stannar på besök den här gången. Jag ser depression som en ovälkommen gäst som jag får göra mitt bästa med att pleasa och hantera tills hen åker tillbaka dit hen hör hemma.

hello-darkness-my-old-friend-new-phone-who-is-this
Den sortens depressioner jag har gör mig inte ledsen eller får mig att känna sorg, de kännetecknas av apati: att inget är roligt. Det är inte kul att äta eller träna, det är inte kul med skola eller att umgås med vänner. Det är inte ens kul att onanera eller ha sex. Men jag fortsätter med alla dessa saker för att på något vis härma en sorts mänsklighet och stanna kvar i livet. För även om alla dessa ting, som jag normalt älskar, inte får mig att må bättre så får de mig inte heller att må sämre och jag vet ju att depressionen alltid, ALLTID går över.

Artist: Gemma Correll

Artist: Gemma Correll

Hur gör man då som vän till någon som går in och ur depressioner eller är deprimerad? Ja, det är så klart väldigt olika men jag uppskattar när mina vänner inte frågar mig konstant om hur jag mår utan bara låter mig vara och låter mig ta kontakt när jag behöver det. För mig funkar det bäst om mina vänner fortsätter som om allt är som vanligt men att de tar hänsyn till att jag inte orkar lika mycket och att jag inte hör av mig eller vill ses. För mig är det otroligt viktigt att man accepterar mitt nej, att man inte fortsätter bombardera mig med meddelanden när jag sagt jag inte orkar prata och att man inte fortsätter höra av sig när jag inte svarar utan istället väntar på när jag har tid och ork att svara. Jag sitter inte lider av min ensamhet, jag trivs och frodas och får energi av den.

Lögnen om lyckan.

Ords betydelse förändras över tid och vi lägger olika stor vikt vid dessa betydelser beroende på vem vi är och var vi är. Alla ord har ett ursprung, en historia att berätta. Har man levt med ångest och depression har man antagligen funderat över ord som glädje och lycka. Antagligen har man inte reflekterat över dess språkliga betydelse utan istället tänkt på dem som något ouppnåeligt och eftersträvansvärt kanske har man tänkt: varför kan jag inte bli lycklig?

unhappy-sad-happy-Quotes

Det här med att koppla samman lycka med känslan över att må bra är relativt modernt och uppstod runt 1700-talet. Ännu modernare är tankegång om att man är “sin egen lyckas smed” att man kan vara lycklig och glad bara man väljer att vara det. För den som inte platsar in i den här mallen över att vara ständigt glad (det vill säga typ alla då) så finns det otaliga självhjälpsböcker med titlar som “45 sätt att bli lycklig”, “10 saker som gör dig lycklig”, ” tänk dig lycklig” och så vidare i all oändlighet. Man får liksom inte vara en ledsen, sur eller arg person, då blir man automatiskt en dålig människa som folk skyr och känner obehag inför. Som att ilska emanerar från ens kropp, att man själv är ansvarig för denna känsla istället för tanken på att den kanske beror på hur man blir behandlad och ens plats i samhället, det man blir och blivit utsatt för.

black-books4

Som den ledsna och arga tjejen som aldrig riktig passat in  köper jag inte det här med att man kan välja lycka och glädje bara man försöker riktigt jävla mycket och jag fick en aha-upplevelse när jag läste Sara Ahmeds bok Vithetens Hegemoni där hon påpekar hur det engelska ordet happy härstammar från hap, som betyder slump. Alltså att lycka (happiness) är något som bara händer, att lycka är mer baserat på hur stor tur man har än på ens beteende, att lycka sker av en slump. När jag läste detta spred sig en värme i magen, det kändes så himla skönt och  liksom lugnt: det är inget fel på mig, jag är inte en felkonstruerad människa som älskar att vältra mig i min egen sorg! Genom åren har jag blivit anklagad för att jag vill vara olycklig, att jag själv väljer att vara ledsen som att jag njuter av det, att jag bara kan bli så otroligt jävla supermega glad bara jag försöker. Och det gör ont ska ni tro. Det gör ont när ens känslor förminskas och man blir anklagad över att man själv bär ansvaret för att man mår dåligt, det gör ont när folk tror att man väljer att vara olycklig.

unhappy

Bilden ovan kommer från en serie i The Oatmeal som är baserad på Augusten Burroughs essä “How to live unhappily ever after”, jag tycker att den målar upp en realistisk och intressant bild över hur livet kan te sig för vissa människor och breddar förståelse när det kommer till tankar om lycka och glädje: http://theoatmeal.com/comics/unhappy

Att leva med depression.

Jag har sedan barnsben svävat in och ur olika former av depressioner med jämna mellanrum. De senaste veckorna har det varit tyst här i bloggen, något som beror på att jag (återigen) befinner mig i en svacka av likgiltighet. Då jag inte är ekonomiskt beroende av min blogg har jag den sköna möjligheten att ta en paus när jag så önskar, något som jag valt att göra för andra gången under mina tre år som skönhetsbloggare.

Den här gången har depressionen präglats av en grå dimma av apati och likgiltighet, inget känns kul, inte ens att träna (något jag annars älskar) och bara tanken på att gå upp ur sängen har nästan känts ofattbart tung. Jag vaknar och ligger sedan kvar och tittar upp i taket, drar mig för att gå upp och börja dagen, jag vill bara ligga kvar och sova. Sova mig igenom denna tråkiga, gråa och trista period som jag vet kommer att gå över. För den går alltid över, och det är ju en tröst… Eller borde kanske vara… Men så funkar det ju tyvärr inte när man är inne i en depression, att tänka att den går över. Det hjälper liksom inte för man mår ju ändå skit just nu.

Häromdagen fick jag pressutskick från Depend och IsaDora och när jag öppnade paketen kände jag en pirrande känsla i magtrakterna. Trots att det mesta just nu bara är uselt och grått så kände jag glädje över att botanisera bland de nya produkterna och blev påmind över hur mycket jag älskar färg och form och att leka med smink. Det är så jävla fint att jag har möjlighet att ägna tid åt något jag älskar och kan dela med mig av det här i bloggen. Hur coolt är det inte att det sitter andra människor som delar min sminkglädje och läser just nu!!!

Anyways, jag vill mest berätta att både jag och bloggen lever och kommer att komma igång snart igen och snälla gör mig en tjänst… Tyck inte synd om mig eller skriv en massa krya på dig och sådant, jag tycker att det är skitjobbigt när folk gör det. Jag är liksom van vid att vara deprimerad och har accepterat att det är sådan jag är och alltid kommer vara och är helt ok med det. Puss på er mina älsklingar <3

Ångest och vänskap del 2 – hur gör man?

Igår började vi prata om hur man kan hantera sin ångest i samband med vänskapsrelationer (inlägg här). Fokus låg på att välja bort och lära sig säga nej. Jag vill dock återigen påminna om att vänskap baseras på ett givande och tagande, min vän Nadine (som snart är färdigutbildad psykolog) har skrivit ett väldigt fint inlägg om relationer och hur man bör turas om att ta hand om varandra för att utveckla en djup och givande relation. Nu kör vi resten av mina tips!

6358512036560734631693437884_6357405020812055051488693726_anxiety-charlie-brown

  • Sätt dig själv först –  lär dig att du och din hälsa kommer i första hand, innan du fattar hur du kan hantera din ångest så behöver du mycket tid med dig själv och tid för att vila. Acceptera att du inte kan göra och ge lika mycket som innan och att det är helt okej. Livet går upp och ner.
  • Prioritera – gör en lista över vad som är viktigt i ditt liv, det kan vara din partner, dina barn, träning, studier eller arbete. Listan bör innehålla det du värderar mest. Dessa saker ska du koncentrera dig på, välj bort resten tills du har ork över. På min lista står fritid, partner, träning och familj, resten är sekundärt.

asshole

  • Var inte ett rövhål – ja, jag har tjatat om att du måste prioritera dig själv men för den sakens skull ska du inte bete dig som ett rövhål. Som jag skrev i mitt förra inlägg så finns det ingen anledningen att göra dina vänner onödigt oroliga. Både du och dina vänner har antagligen spenderat tid på att bygga upp tillit och förtroende för varandra och det kommer en dag när du kommer att orka ta upp kontakten igen och umgås oftare.
  • Radera – du kommer tyvärr stöta på vänner och bekanta som inte förstår eller accepterar ditt nej, dessa människor ska du så fort som möjligt radera och blockera från ditt liv. De är inte värda din tid. Har du en vän eller bekant som ger dig ångest, säg upp vänskapen. Idag.
oDqxw

Radera vänner som inte accepterar ditt nej!!!

Så, det här var allt för den här gången <3

Ångest och vänskap – hur gör man?

Här kommer ännu ett inlägg i ångestskolan, som ni längtat! Att ha ångest kräver enormt med energi. Man är ständigt orolig och nervös, ibland är man kanske så panikslagen att det knappt går att andas. Ångest är vidrigt, det snor så mycket tid. Tid man önskar man kunde lägga på annat som kanske kärlek och vänskapsrelationer, men hur gör man? Här finns inga lätta knep att tillgå, tyvärr, men jag tänkte berätta lite vad jag lärt mig genom åren.

anxiety girl

  • Välj bort – det här är oftast den svåraste biten, att välja bort vissa vänner och vänskapsrelationer för att man inte orkar underhålla dem. Det kan vara vänner som är extroverta och får sin energi från andra medans du kanske är introvert och ger mycket av din energi när du socialiserar. Försök förklara utan att såra att du inte orkar umgås och att du måste ladda dina batterier.
  • Säg nej – lär dig säga nej, hur många gånger har du inte följt med ut när du önskade att du hellre stannat hemma? Detta är så otroligt viktigt, när du har ångest har du inte lika mycket energi och du måste acceptera att du behöver mer vila än innan. Skäms inte för att säga nej, lär dig att säga nej utan att ursäkta dig. Det är inte din skyldighet att överförklara för andra varför du inte orkar, ett enkelt nej räcker. Jag brukar säga att jag inte orkar eller inte har tid men tacka för inbjudan, jag blir trots allt glad att mina vänner fortfarande bjuder in mig trots att jag nästan alltid säger nej.
Anchorman

Jag var gång jag går ut från min lägenhet!!!

  • Förklara utan att ursäkta –  om du har tid och ork så sätt dig ner och skriv ett kort meddelande och förklara för dina närmsta vänner hur du känner och varför du inte orkar träffas lika ofta. De kommer att förstå. En vänskapsrelation är trots allt uppbyggd på givande och tagande och har du ork tycker jag personligen att det är mest schysst att berätta om hur du mår så att dina vänner inte oroar sig i onödan eller tror att de har gjort något fel. Om du känner för det kan du även skriva ut det i dina sociala medier så att bekanta även förstår att de kanske ska backa lite och inte kräva för mycket av dig. Jag har varit väldigt öppen med min ångest och märkt att de flesta accepterar och förstår.

Mer tips kommer imorgon <3

Att leva med ångest – del 2.

Det var ett tag sedan jag lade upp något nytt i ångestskolan, jag har inte orkat. Att känna oro tar enormt mycket energi och jag är så otroligt trött. Jag vet inte om jag berättat att jag sedan lite mindre än ett år tillbaka försök få en neuropsykiatrisk utredning för att jag misstänker att jag ligger inom autismspektrat. Jag har bemöts otroligt dåligt och fått olika diagnoser som tillskrivits mig efter endast en till två möten, allt från generaliserat ångestsyndrom (GAD) till utbrändhet och att jag skulle vara hyperkänslig (HSP). En psykiatriker gav mig ny medicin och ansåg att jag inte hade “tillräckliga problem”, en  psykolog försökte sätta mig i gruppterapi.  Då jag tycker att det är svinjobbigt att träffa nytt folk slutade det med att jag inte kunde sova på hela natten. Jag var så uppvarvad och nervös inför gruppterapin att jag nästan kräktes och kunde inte gå till skolan på flera dagar då jag inte kunde sova på nätterna, tackade till slut nej och bytte vårdscentral då jag inte kände att jag fick någon hjälp. Fick en ny remiss till en annan psykolog och det dröjde hela 6 månader innan jag fick tid då hen var fullbokad men jag väntade då jag hört att just hen ska vara duktig på att hjälpa människor som ligger nära eller inom autismspektrat. Detta har tagit så hårt på mig, på min skolgång och på mitt förhållande. Det är så jävla jobbigt att kämpa i motvind, när folk inte tar en på allvar eller lyssnar på vad man har att säga. Det är som att prata under vatten när människor inte hör ens ord utan försöker “läsa mellan raderna” och hitta på egna meningar till det man sagt. Under den här tiden har jag fått ofantligt mycket stöd från min en av mina bästa vänner, Nadine, hon har skrivit så himla fint om exotifierandet av folk med autism (inlägg här). Om du är intresserade av hur personer som ligger nära eller inom autismspektrat kan uppleva andra människor så har Hanna Fridén gjort en helt fantastisk lista hur hon menar att neurotyper (d.v.s. vanliga människor typ) funkar. Jag har klippt ihop mina favoritcitat, hela listan hittar ni här!

Desktop5

Det som är viktigt att förstå och inte glömma bort är att människor som ligger inom autismspektrat inte är någon homogen grupp, precis på samma sätt som alla kvinnor inte har samma åsikter. Jag upplever det som otroligt förminskande när folk kommer med korkade uttryck och försöker peppa mig med att “alla har vi nog lite autism”, alltså va? Skärp dig och ta mig på allvar, jag behöver inte en klapp på axeln, jag behöver folk som lyssnar på vad jag säger.

Prestationsångest – vem bestämmer värdet?

Bara för att man inte sätter ett pris på något betyder det inte att det inte har ett värde. Det är vi som bestämmer hur mycket tid, pengar och resurser som vi är beredda att lägga ner på något/någon, men vi står alltid i relation till samhället och vad samhället värderar som bra respektive dåligt. Därför ska man alltid ifrågasätta normer och analysera vad som är viktigt för en själv och varför det är det. Tänk på att alla talar utifrån sin egen ståndpunkt när det kommer till vad de värdesätter.

IMG_4875

– ur Bamse

  • Vad är viktigt för dig – gör en lista över saker som är viktiga i ditt liv. Är det träning, relationer, dina barn, din familj, ditt bloggande? Vad är du beredd att lägga ner tid på, vad och vem gör ditt liv bättre, roligare och värt att leva? Skit i vad som är värdefullt för andra och koncentrera dig på det som ger dig glädje.
  • Se processen som det primära – något som gjort mig mer lugn och fått mig att släppa press är att jag ser resultat och mål som det sekundära och själva processen som det primära. Jag fokuserar på det jag lär mig och gör för stunden. Ta t.e.x. alla tentor jag skrivit och lagt ner sanslöst många timmar på. Tentor som en lärare sedan läser på 20-30 min, betygsätter och sedan glömmer för att gå vidare till nästa. Det kan kännas som bortslösad tid men jag tänker istället att detta är en process som gör mig till en bättre akademiker. Som gör mig bättre på att läsa, tänka och se kritiskt samt formulera egna tankar och idéer som jag sedan har nytta av både privat och i arbetslivet.
  • Lär dig att ta kritik – du kommer få kritik som inte är riktad mot dig personligen utan mot det du skrivit, skapat och gjort. Bara för att du gör något som någon annan tycker är dåligt betyder det inte att du är dålig. Det betyder inte ens att det du gjort är dåligt utan det speglar den andre personens åsikt. Ta det inte personligt, det handlar oftast inte om dig.
  • Säg nej – lyssna på din kropp, lyssna på din hjärna. Hur mår du? Behöver du vila? Gör då det. Skäms inte över att du måste ta det lugnt. Skäms inte över att säga nej. Skäms inte över att du är trött.
  • Begräna sociala medier – avfölj alla som får dig att må dåligt på IG, rensa ut och plocka borta vänner på FB som tar mer energi än vad de ger. Du har ansvar för dig själv och dina känslor, inte andras.
  • Ha inte förväntningar – ha förhoppningar.
  • Relationer – gör slut med vänner, familjemedlemmar, partners som neggar dig och snor energi. Sätt en gräns mellan självuppoffring och självutplåning. Sluta ta hand om människor som aldrig kommer att ge dig något tillbaka. Gör en enkel CBA (cost benefit analysis) i alla dina relationer, sätt gränser och fundera över hur mycket du är beredd att offra på en relation, jämför sedan med vad du får tillbaka. Är det värt det?