,

Att träna när man är jävligt deprimerad.

Detta inlägg är framförallt riktat till personer som redan tränar, även om både min psykolog och min psykiater menar att konditionsträning hjälper vid depression tycker jag inte att det är en bra idé att börja med en tung och tuff träningsregim om man är under isen, men det är min personliga åsikt. Jag upplever att det redan finns så jävla mycket träningshets att ett pushande till att börja träna för att bli glad kan leda till skamkänslor och att man mår ännu sämre för att man känner att det är ens eget fel att man mår skit för att man inte tränar eller äter glutenfritt. Alla tycker inte att det är kul att träna och då ska man inte behöva känna att man måste göra det för att bli accepterad.

Sommaren har varit tuff. Jag har vaknat upp var morgon med en tanke i huvudet: är det verkligen värt att gå upp? Dagarna har sett ut ungefär så här: vakna, stirra i taket i en till två timmar, gå upp från sängen, gå in i duschen, sätta sig ner på duschgolvet och gråta av trötthet, ställa sig upp, på med morgonrock och ut i köket för att äta. Sedan mentalt förbereda sig inför arbetsdagen. All energi har gått åt till att arbeta, det fanns liksom ingen kvar efter att jag kom hem. Inte ens till att träna, något jag verkligen älskar. Att styrketräna kräver inte bara kropp, det kräver även sinne. Att peppa sig inför tunga lyft och att göra den där extra repetitionen samt att känna in det som kallas mind muscle connection kräver psyke. Hjärnan är med när man tränar. Men när hjärnan är så trött att kroppen känns som en urblåst ballong är det fan inte enkelt att ta sig till gymmet och jag insåg rätt tidigt att min träning skulle komma att bli lidande.

Jag identifierar mig starkt med träning, styrketräning är en del av min livsstil och något som ger mitt liv en mening. Det är kanske inte alltid njutbart men alltid givande och stärkande. Så jag tänkte att det ändå var viktigt för mig att fortsätta träna, jag vill inte leva ett liv som bara består av arbete och som jag påpekade i mitt inlägg om hudvård och depression (läs här) så är rutiner otroligt viktiga för att inte sjunka ner helt i en avgrund av mörk depression. Men, hur gör man när man går på sparlåga, när man behöver hushålla med sin energi för att orka? Jag tycker att det är viktigt att poängtera att man ska söka hjälp om man har problem med depression. Men vi är många som vet att köerna är långa och att det kan vara svårt att få den hjälp man behöver. Jag är ingen terapeut, detta inlägg är alltså enbart baserat på egen erfarenhet men jag hoppas ändå att det kan hjälpa någon.

  • Släpp prestationen – det första jag gör är att släppa alla tankar på prestation. Målet med min träning är att öka i muskelmassa samt att bli starkare men när jag känner att deppen smyger sig på så försöker jag att skifta fokus helt, och detta är viktigt. Mitt gamla mål ersätts av ett nytt: istället för att träna för att öka i muskelmassa så fokuserar jag på att ta mig till gymmet och träna. Detta blir mitt enda mål. Jag skiter helt i vikter eller att sätta nytt personbästa, det enda som gäller är att ta sig till gymmet.
  • Släpp skammen – detta är något jag jobbat med genom åren, att släppa den där skammen som kan komma smygande när man skippar ett pass. Jag upplever att träningsvärlden är sjukt hetsig och rent av skadlig med träningsprofiler som kommer med slagord som: get fit or die trying eller one more rep samt only you can change yourself. Seriöst, chill the fuck out! Att skippa en eller två eller trehundafem pass för att man inte orkar, kan eller vill är helt jävla fine. Träning ska inte vara kopplat till känslor av skam.
  • Gå dit – jag inser att det kan verka som att jag säger emot mig själv här när jag först lobbar för att man ska skippa ett pass om man inte orkar och sedan i nästa punkt skriver: GÅ TILL GYMMET. Men hear me out, det finns en skillnad i att lära sig att inte känna skam för att man skippar ett pass och att känna tillfredställelse i att ha kört ett pass. Rutin är viktigt, utan en daglig rutin så går jag helt under. Utan rutin så ligger jag bara i sängen och mår ännu sämre. Att gå till gymmet, även om jag kanske inte utför några storverk eller ens stannar där särskilt länge ger mig känslan av att jag har gjort något. Detta behöver inte bara handla om träning. Jag kan känna samma sak om jag tar en promenad, tvättar en maskin tvätt, diskar mina smutsiga tallrikar eller planterar om en blomma. Det jag gjorde kanske inte var någon stor deal MEN jag gjorde i alla fall något mer än att ligga i sängen och gråta. Känslan av att ha utfört något kan ibland få en att må bättre. Försök att känn dig stolt om du tar dig till gymmet men försök också att inte känna skam om du inte orkar.

  • Minska på allt – jag märkte sjukt fort att jag inte orkade lyfta samma sorts vikt, min hjärna var inte med och till följd av detta var kroppen helt off. Jag minskade ner på alla vikter och valde att lyfta lättare. Ännu en sak jag gjorde var att minska ner på tiden, istället för att lägga 1,5-2 timmar på ett pass så tillät jag mig själv att gå hem när jag kände för det. Jag försökte tänka på det logiskt och sa till mig själv: att jag inte orkar nu är helt fint, det är så det är och jag kan inte göra något åt den saken just nu och därför behöver jag heller inte tänka på det eftersom det inte får mig att må bättre. Detta är ett av de bästa tipsen jag fått från alla mina terapitimmar, att sluta fokusera på saker jag inte har något makt över och att sluta tänka tankar som får mig att må sämre. Ställ dig dessa frågor: Kan jag göra något åt det? Hjälper det att tänka på det? Mår jag sämre av att tänka på det? Om svaret är nej på de två första och ja på den sista så är det ingen idé att älta. Släpp det. Det är svårt men det går.
  • Att sluta är inte att ge upp – till slut kom jag till den punkten där jag inte orkade lyfta längre och då slutade jag med det och valde att lägga in konditionsträning istället. Intervallträning med 15 sekunder full fart och 15 sekunder lugnare tempo i 20 minuter någon gång i veckan. Efter ytterligare någon vecka så orkade jag inte det heller. Ja, det kändes rätt sugigt men jag såg det ändå inte som ett misslyckande, det är ju inte så att man ger upp bara för att man slutar med någonting. Livet består av så mycket mer än träning och bara för att man slutar med något betyder det inte att man aldrig mer kan ta upp det igen. Jag sa till mig själv: var inte så jävla dramatisk and cut yourself some slack.
  • Mjuk omstart – om och när du börjar med träningen igen, ta det lugnt. Jag har precis satt igång med träningen igen och det känns helt jävla fantastiskt. När man varit träningsfri ett tag så är det lätt att rulla tillbaka i samma spår och kötta på med samma program som innan. GÖR INTE DET! Det är så viktigt att ta det lugnt och känna efter, börja så smått och vara snäll mot sig själv. Annars finns det en risk att man faller pladask ner och att träningen blir mer hetsig än rolig. Känn alltid efter, var snäll mot dig själv och ta det chill.

Älskar er mina små bäbisbananer <3

24

15 Kommentarer
  1. Wysteriia
    Wysteriia says:

    Jag som fick utmattningsdepression efter pappas bortgång känner så igen mig! ♥ Jag har aldrig förut velat ha semester och nu under sommaren så tog jag till och med tjänstledigt 2veckor pga att all energi jag hade november-juli tog jobbet ifrån mig och jag bara sov/grät efter jobbet. Aldrig varit såhär osocial som jag varit i hela mitt liv och jag har varit så ledsen över att jag bara känt att jag inte orkar. Inte ett liv jag vill leva, jag vill inte att mitt jobb ska vara mitt liv och det enda jag orkar göra.

    Eftersom jag redan har problem med pmds och visste att jag skulle må ÄNNU SÄMRE om jag inte rörde på mig började träna på lunchen. 30-45minuter ungefär och sen åt jag vid min arbetsplats istället (fördel med att jobba på lager) Jag blev fan inte starkare och jag tyckte fan sällan det var roligt men jag gick dit 5ggr i veckan och körde nått jag kände för bara. Bara för att inte tappa rutinen! Mitt enda mål var verkligen enbart att gå dit. Hade jag tvingat dit mig efter jobbet hade det aldrig gått för då var jag så slutkörd så jag kände mig som en utmattad 3 åring som inte får köpa godis i affären.

    Min samtalsterapeut sa dock åt mig att inte köra så jag fick upp pulsen (kanske var pga min konstanta känsla av stress iofs?) så kondition var väl inte det bästa för mig. Jag har fått lov lära mig att andas på nytt. Jag har tydligen varit så stressad att jag hållit andan..och när jag skulle lära mig att andas med magen så visste jag inte ens hur man gjorde!

    Jag vet att det kanske låter dumt men det är sååå skönt att läsa om fler som gått igenom något liknande! Så TACK för att du skrev det här inlägget!!!!!

    Btw så älskar jag att varje gång det är en sån där jäkla “vänligen svara med siffror” så skriver jag med BOKSTÄVER och får lov göra om………så smart. Blev lite orolig att hela min kommentar skulle ha försvunnit ;D

    Svara
    • Little Miss Consumer
      Little Miss Consumer says:

      Det är så fint att du delar med dig. Känner mig sjukt rörd över din text. Tror absolut att det ligger något i det där med att inte få upp pulsen om man är stressad, för då är ju redan pulsen så hög tänker jag. Bra att du tog upp det <3

      Svara
      • Ida
        Ida says:

        Hej! I ett tidigt avsnitt av Styrkebyrån pratar de om det där att konditionsträning kan vara problematiskt när man har stressymptom, eftersom kroppens muskelminne inte riktigt kan skilja upplevelserna åt.

        Svara
  2. Emilie
    Emilie says:

    Tack för detta inlägg. Tränade rätt mycket för några år sedan men har inte orkat med det senaste tiden trots att jag kanske hade mått lite bättre av det. Nu mår jag bättre och tänkte ta upp det igen så detta var en bra påminnelse och sjukt skönt att läsa!

    Svara
  3. Nageldraken
    Nageldraken says:

    Jättebra skrivet inlägg! Folk behöver ö h t bli snällare mot sig själva och släppa kraven på att alltid orka. Det finns ju begränsat med ork, trots allt. Jag hade utmattningssymptom i våras och gick till en psykolog på företagshälsovården som sa att jag skulle träna om jag orkade, men inte sånt som krävde för mycket. Han rekommenderade promenader. Det var så himla skönt att få “tillåtelse” att hoppa över de tuffare konditionspassen som jag bara inte känt att jag riktigt orkat med, men gått på ändå. Min psykolog sa att de ändå inte ger något när man är mentalt slut, så det är bättre att låta bli och göra bara det man orkar med. Så jag körde lite snällare pass under våren tills huvudet började vara med på banan igen. Men trots att jag brukar vara bra på att vara snäll mot mig själv så hade jag inte insett att viss träning faktiskt tog mer (mental) energi än den gav.

    Sedan blir jag ofta ganska trött på träningshetsen i samhället. Vad är det för fel på att bara knata iväg på ett par pass i veckan för att må lite bättre, utan att behöva känna att man måste prestera så himla mycket hela tiden? Ingen blir ju lycklig av att hela tiden jaga ouppnåeliga mål – särskilt när målen hela tiden flyttas fram.

    Svara
    • Little Miss Consumer
      Little Miss Consumer says:

      Eller hur! Är så jävla trött på att allt ska handla om vinst, effektivitet, prestation och att alltid sträva efter mer. Jag är så nöjd med livet om det är lugnt och stilla och inte en massa hets och stress men man blir ju bombarderad dagligen med “be a better you”. Usch.

      Svara
  4. Emma P
    Emma P says:

    Du är klok och insiktsfull Maria! Det gör mig ledsen att du har och har haft en så tuff period men du verkar ha strategier för att hantera det och der är ju det allra viktigaste. Fortsätt ta hand om dig och göra det du vill och kan! Och alltså 1,5-2 timmar, OMG så länge har jag aldrig nånsin tränat. På den tiden jag red hände det ju att jag red så långa pass men då var det mest ute i skogen och knappast intensivt hela tiden. Själv är jag mycket nöjd med mig själv om jag tränar 30-45 minuter:)
    Kramar Emma

    Svara
    • Little Miss Consumer
      Little Miss Consumer says:

      Tack <3 anledningen att det tar så lång tid är att jag ser till att värma upp rejält och varva ner också. Sedan har jag rätt lång vila mellan vart set, hela 3 minuter, så en övning kan ta upp till 15 minuter att göra. Vill inte heller att träningen ska stressas fram eftersom att jag njuter av den. Kram.

      Svara
  5. Nathalie Nieve
    Nathalie Nieve says:

    Tack för detta inlägg. Tränar inte men försöker gå ut och gå ordentligt regelbundet (några gånger i veckan) men känner sådan skam och skuld när jag inte fixar det. Nåt så “ynkligt” som en simpel promenad bara. Och så mår jag sämre av att jag trycker ner mig själv för att jag inte orkar. Har återkommande djupa depressioner och social fobi, och i depressiva lägen är det så svårt så svårt att ens ta mig ur sängen och komma upp i rimlig tid.
    Visst är det så att motion är bra för kropp och psyke men för att orka utföra motion/träning så krävs ibland så himla mycket psykisk styrka eller vilja. Det blir liksom två kamper i en, att fysiskt tvinga sig till att orka och att psykisk göra det (även fast de såklart hör ihop och så).

    Tack för att du sätter fingret på detta! Att känna skam och skuld över saker en inte riktigt förmår hjälper en inte. Tror det är viktigt att vara snäll och föregående mot sig själv, vilket såklart kan vara lättare sagt än gjort. En får göra sitt bästa.

    Svara
    • Little Miss Consumer
      Little Miss Consumer says:

      Visst är det så. Känner igen det där och är så glad att jag har lyckats släppa det någotsånär. När jag mår som sämst brukar jag peppa mig själv över att jag ens orkar ta en dusch eller laga mat. Att bara gå upp ur sängen kan vara ett framsteg. Mitt tips är att istället för att ta en promenad och sätta en tid typ: nu ska jag promenera i 20 minuter så försöker jag ta en promenad till ICA, oftast sent på kvällen innan de stänger för att det inte är något folk där då. Det finns ju alltid något man behöver köpa, pasta eller toalettpapper. Så har man åtminstone varit ute. Det är JÄTTE viktigt att vara snäll mot sig själv, klappa sig själv och säga: du är bra. Du har så rätt.

      Svara
  6. Ida
    Ida says:

    Hej! Helt ny på din blogg och hittade hit via instagram, men måste säga att jag känner igen detta så väl. Har haft utmattningssymptom i ca ett år (plus hela livet, vem försöker man lura) och det har känts så jävla dubbelt att VETA att jag mår bra av att träna, men inte ens orka gå till gymmet. Jag har verkligen inte orkat någonting. Efter jobbet och att barnen har somnat har det inte funnits någonting kvar, knappt en blöt fläck. Nu känner jag att det har börjat vända (bara inte höstmörkret drar ner mig) och jag går och lunchtränar ett par gånger i veckan för att liksom göra nåt. Kämpar nu med att inte bli uppgiven och ledsen över att kroppen inte orkar vad den klarade innan. Det är precis som du skriver att man måste vara mentalt med när man lyfter tungt och där är jag inte alls ännu. Jag hoppas det kommer tillbaka, jag saknar verkligen att känns mig stark. Tack för att du delade med dig!

    Svara
  7. Karin
    Karin says:

    Tycker du är världens finaste. Sättet du skriver om att hantera depression är så otroligt stärkande och ändå mjukt. Som en psykologisession och en kram på samma gång. Hoppas det ljusnar snart för dig bby ❤️

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva + 14 =